Absolut MonkeyBoy v. 35

Veckans Absolut MonkeyBoy-lista är levererad. Wow, säger ni. Och det med all rätta. Den är fantastisk, underbar och helt enastående. Läs och grått en skvätt över härligheten.

* Bad Cash Quartet - Nights Are Mine (2003 revival!)
* The Downbeat 5 - Outcast (veckans cover)
* Joyce Bond - Make Me Yours (världens bästa låt går inte göra dålig)
* Oasis - Live Forever (1994 revival!)
* Curtis Lee - I Never Knew What Love Could Do (det är rock och det är lite roll)
* Billy & Betty - Talking 'Bout You Baby (blaha blaha)
* Phonetics - Pretty Girl (god fokkin damm!)
* Smokey Robinson - I Second That Emotion (behövs det sägas nått?)
* Owen Grey - Girl What You're Doing To Me (en väldigt bra fråga)
* Willie Kendrick - Change Your Way (please do)

Str8 outta Vancouver...

Vilket gäng. Så rätt, så rätt, så rätt. Speciellt den där lilla keruben i mitten. Det är ju bara så mycket rawk n rawl att jag inte vet vad jag ska ta mig till. 1967 var året. 3's A Crowd bandet.

All Hail, King Dub of Scotland!

Allvarligt: varför kan inte Sverige ha en kung med ett lika tufft namn som den här skotska monarken. Tjockt med respekt.

MonkeyBoy lever och frodas än

Okej, jag kanske var lite väl dramatisk i mitt förra inlägg. Jag lever och frodas än. Och enligt M-A, vars morsa en gång i tiden jobbade på ett sjukhus vilket givetvis renderar M-A status av medicinisk expert, är min svarta prick på fingret inget att oroa sig över. Det är bara en sårskorpa enligt hennes skarpsinniga analys. Så kära läsare - ni kan andas ut! MonkeyBoy kommer förmodligen inte dö, i alla fall inte inom tjugofyra timmar. Hurra för det. Nu ska jag gå och röka lite fulcrack, hoppa bungyjump utan snöre och gå mot rödgubbe. Keep it safe as always.

Är MonkeyBoy döende?

Hjälp! Jag tror att jag har fått ett hemskt fästingbett på mitt vänstra pekfinger? Fråga mig inte hur det gick till men där sitter i vilket fall en lömsk svart liten prick. Och jag kan lova er att den inte fanns där för en vecka sedan... Herregud. Förmodligen kommer jag att gå en förfärlig död till mötes inom tjugofyra timmar. Hjäääääälp....

Absolut MonkeyBoy v. 34

Det var en gång en absolut monkeyboy-lista och den var precis som alltid helt fantastisk. Ja, det var den verkligen...

* Wynn Stewart - Come On (typ nu kanske)
* Force Five - Don't Know Which Way To Turn (freakbeat deluxe)
* Wilmer Alexander Jr - Give Me One More Chance (veckans första soulfix)
* Chuck Rives - Tonight I Learn (på tiden, grabben)
* Tam Duffill - Cooly Dooly (cool katt det där)
* Tommie Young - Everbody's Got A Little Devil In Their Soul (veckans andra soulfix)
* Ian & The Zodiacs - Wade In The Water (usch nej tack)
* Mabel Franklin - Let's Do The Wiggle (let's do)
* Freddie North - You're Killing Me Slowly But Surely (southern soul!)
* Holly Golighty - Gettin' High For Jesus (nästan Jeebus klass)

MonkeyBoy + Bluetooth = Sweet Lovin'

Det var ett jädra tjat... Men visst, jag erkänner, jag glömde; jag fick en bluetooth-device till min mobil i födelsedagspresent också. En bluetooth. Den är jättefin. Jag älskar den. Vi kanske ska skaffa barn. Allan och Sture ska de små rackarna i så fall hetta. Oh la la la hurra för min BLUETOOTH.

Hårdaste katterna...

Hårdaste katterna i stan... Allvarligt; The Moving Sidewalks är typ åtta hundra gånger bättre än vissa av medlemmarnas senare skäggiga band.

Absolut MonkeyBoy v. 33

Tyrone Davis, den gamla soulräven, formulerade det träffande när han sjöng att "the waiting was not in vain"; för exakt samma sak gäller ju visavi den här veckans magnifika absolut monkeyboylista. Att den är storslagen på precis alla plan behöver jag inte ens påpeka.

* The League - Hey Conductor (jävla SL)
* Dick Dale - Greenback Dollar (money honey)
* The Sot Weed Factor - Bald Headed Woman (säljande bandnamn)
* Maxine Brown - Baby Cakes (soulextravagansa p. 1)
* Kelly Brothers - Youre That Great Big Feeling (keep it tjockt)
* The Rusty Nail - Ooh Baby (oooh oooh)
* Albert Washington - Hold Me Baby (soulextravagansa p. 2)
* Marva Whitney - Do Your Thing (fine with me)
* The Intruders - Baby Do (exakt vad?)
* Force Five - Yeah, Im Waiting (tick tock tick tock)

Messin' with the monkey

ApenJoongen firade som bekant sin födelsedag härom dagen... Jag fick ett nytt vardagsrumsbord, ett nattduksbord, en massa blommor, ett par böcker, presentkort, nya kuddar, nya bestick, två paket hubbabubba, en teckning, ett till Guitar Hero, lite godis och öl, strumpor samt snyggast av allt tröjan på bilden... Så nu vet ni; det är inte vapen som är farliga, utan det är apor. So you better recognize, särskilt ni som inte gett mig några presenter än....

MonkeyBoy kan film, eller?

Som många kanske vet är MonkeyBoy något av en cineast. Jag har en diger tysk stumfilmssamling, klippkort på Stockholms Filmfestival och kan min Akira Kurosawa. Fan, jag har till och med 40 poäng filmvetenskap undangömd någonstans bakom pannloben. Med den bakgrunden är det ganska givet att jag i valet och kvalet mellan att se den fyrfaldigt Oscarsbelönade "No Country For Old Men" eller den direkt till dvd-släppta "Lesbian Vampire Killers" valde.... det senare alternativet. Jag menar "Lesbian Vampire Killers"! På pappret kan det ju inte bli bättre. Det är lesbianer, det är vampyrer och det är mord. Enligt förhandsryktet innehöll filmen även homosexuella varulvar. Logiskt sett borde filmen med andra ord vara briljant... Men nej, den var totalt värdelös eller för att citera en närstående källa "det där var den sämsta film jag någonsin sett. Du ska aldrig mer får välja vad vi ska se." Jag kan bara hålla med.

A day in the life...

Det har varit en högst produktiv dag. Jag har gått upp, ätit frukost, gått ut, gått in, hämtat ett Pippi-paraply, gått till affären, sett på Upp till Kamp!, spelat lite Xbox, lagat och ätit sojakorvstroganoff, lyssnat på Hockey, dansat till Monkey Man, plöjt ett par kapitel i min nya Dexter bok, gått igenom ett par nya rockabilly och soul skivor samt vilket inte är helt oviktigt i sammanhängande skrivit just precis det här... Allvarligt: tog jag just navelskådandet till en ny nivå? Förmodligen. Ge mig en medalj.

Absolut Monkeyboy v. 31-32

Det blir en slö absolut monkeyboylista den här gången rippad direkt ifrån min mp3-spelare. Hallå sluta bitcha jag har varit på semester så cutta mig lite slacks, va. Den är ändå hundra gånger bättre än allt vad du har i musikväg, tönt.

* Camera Obscura - Let's Get Out Of This Country (fattar varför)
* She & Him - Change Is Hard (ooooh p. 1)
* Hockey - Curse This City (briljant)
* Comet Gain - Strength (och det skulle ju vara dans!)
* Adam Green - Dance With Me (som om det vore 01 all over)
* She & Him - I Was Made For You (ooooh p. 2)
* Slow Club - Christmas TV (snyft)
* Hockey - Learn To Lose (briljant den också)
* Empire of the Sun - We Are The People (bästa MGMT stölden)
* Camera Obscura - The Sweetest Thing (verkligen sött asså)

MonkeyBoy does Edinburgh

Så var man tillbaka i civilisationen efter ett gästspel bland de barbariska pikterna i Kaledoniens vildmark. Lite bildbevis...
















Cowgate - Edinburghs tuffaste gata. Tjafsa aldrig med korna.

Vy. Grått, grått och lite till grått. Det var en populär färg...















The Highlands. Eller egentligen bara en bit av kullen Arthurs Seat.















Ett gäng skor. Kedsen trivdes fin fint.















Vy över Old Town ifrån Calton Hill.















Vy över glad M-A som äntligen får traska ned för Calton Hill.















Edinburgh Castle. Bild 102 av samma objekt.















Verkan: En full M-A.















Orsak: en handfull öl.













Och viola, självaste MonkeyBoy. Kung eller vad?

MonkeyBoy drar västerut

Ey, nu drar jag till Skottland. Jag ska spöa Loch Ness-monstret, dricka whiskey med Groundskeeper Willie, äta vegetarisk haggis och besöka The Proclaimers-museet i Auchtermuchty. Det kommer att bli great. Jag skickar ett vykort.

The hunt for the black Keds

Igår var jag på jakt. Jakt efter ett par svarta Keds i storlek 8. På pappret verkade det som en lätt sak. I verkligheten var det nått helt annat. Jakten inleddes vid halv tre tiden och slutade först två timmar och sjutton butiker senare. "Nej, det tog slut redan i maj" , "Nej, tyvärr vi har bara storlek 9 kvar", "Du är inte intresserad av några andra skor?", var bara ett par av de bortförklaringar som slängdes i allas er ApenJoongens ansikte. Tillslut, efter att vi lämnade shoppingsinfernot kring Drottning- och Sergelsgatan, och istället kämpat oss upp till de mer bortglömda delarna av Regeringsgatan, blev det dock jackpot. Det var ett riktigt Turtle FukiJamas-moment. Expediten, lagom sneaky, körde dessutom riktig aktningsvärd fuling. Hon går in på lagret, återkommer dystert och påstår nedstämt att de tyvärr inte har storlek 8 kvar bara för att sekunden därefter i triumf och med ett smile större än störst dra upp affärens sista par i just sagda storlek. Sweet to the fokkin' beat säger jag.