En musikmissbrukares dagbok del. 1

Vaknar. Kallsvettig. Klockan står på 04.50. Tool-Anna, den krabaten, sträcker upp min mobil och säger hejdå. Försöker somna om. Drömmer om The Bronx nya skiva. Förmodligen en mardröm. Väckarklockan ringer. 06.15. P3 spelar Abe Vigodas "Skeleton". Sweet. Hjälper till att slå bort alla tankar på att det faktiskt finns bra musik. 07.10. Går hemifrån. Lyssnar på ska och punk. Skatalites och Cock Sparrer, Errol Dunkley och The Oppressed. Får en itch att gå in på You And Me On A Jamboree och se vad som är nytt. Illa. Jobbet så. Inget vettigt att göra. Läser recensioner på DN, SVD, Pitchfork, DagensSkiva och PopMatters. Det blir värre. Det börjar rycka i fingrarna. PopMatters jämför King Blues med både Clash och Jamie T. Måste höra nu, måste höra nu. Annars mest prat om en massa gammal hiphop. Lugnande. Hem. Försöker hålla mig borta både ifrån datorn och nya numret av Mojo. Går sådär. P ringer och påminner om Oasis-konserten. Damn. Börjar tänka på Oasis och deras nya skiva. TA lyssnar på Elliott Smith. Framkallar samma effekt som Abe Vigoda. Ser på Cadillac Records. Motsatt effekt. Börjar tänka på bra musik. Vill lyssna på Etta James, Howlin' Wolf och Little Walter. Behöver som tur är inte ladda ned något nytt för att kunna göra det. Fine... Se där; en hel dag är avklarad utan någon ny musik! Yes. Bara fem dagar kvar!