En musikmissbrukares dagbok del. 3

Det börjar ju så bra. P3 är utbytt mot ett irriterande buzzljud på klockradion; batterierna till mp3-spelaren är slutkörda, ingen musik whatsoever på hela morgonen. Likaledes på jobbet. Tyst som i graven. Och trots att det är onsdag - stora recensionsdagen i alla svenska dags- och kvällstidningar - hålla jag mig borta ifrån att läsa slikt nonsens. Det kallas karaktär om ni undrar. När jag kommer hem fortsätter tysta leken. Ingen musik hörs. Först vid halv åtta faller allt samman. Ansvarig: Elliott "Gay Much" Smith. Hans onda söderpretto stämma fyller nu lägenheten och jag måste givetvis sätta på mig mina egna hörlurar för att undslippa eländet. Istället Betty Wright, Major Lance och The Mirettes. Bättre. Mycket bättre till och med. Stärkt i sinnet går jag efter lite slösurfande in på GarageHangover. Och vad händer? Jo, jag är på vippen att ladda ned "Pretty Girl" med The Bugs (det är förbövelen A-sidan på samma singel som mästerverket "Slide"!). Jag trycker till och med igång nedladdningen innan jag fattar vad jag står i begrepp att göra och liksom med ett ryck avbryter hela proceduren. Jag skäms. Jag ser på ett avsnitt av The Wire istället för att förtränga vad som nyss skett, därefter går jag och lägger mig. Drömmer om löjliga scenkostymer och värre nog, belive or not, Todd Rundgren. Help me Jeebus!